Hejhej, elr de jag brukar säga: WHATUP!! ;D
Det var ganska längesen jag skrev känns det som... men glöm inte våran blogg för det! Vi kommer försöka fortsätta, för vårat intresse för bloggen finns kvar :) Så fortsätt checka in! Nu ska jag ÄNTLIGEN fortsätta på våran berättelse, och jag vill verkligen ursäkta för att det tagit så lååång tid, men har inte haft lust eller tid. Just nu har jag både lust och tid, så let's go!
Tillbakablick:
Liam säger: ”Du vet hur nära vi är till varandra Elsa, nästan som att vi är bästa vänner. Fast du har ju Roxie och jag Joe. Men med Joe kan man inte riktigt prata om allvarliga saker, det är inte hans grej att vara allvarlig. Så då får jag prata med dig istället. Jag måste berätta en sak om Felicia som ingen annan vet och det är ganska allvarligt...”
Del 21:
Jag tittar frågande på min lilla, lilla, lillebror Liam. Okej, så liten var han inte, men jag kunde ändå tänka mig honom som en liten plutt jämfört med mig dårå. Han drar nervöst handen genom hans kortklippta och ljusbruna hår, och sen tittar han upp och möter min blick. Hans ljusblå ögon tvekar. Jag kan se det. Han vet inte om han ska berätta det han nyligen hört, eller om han ska vänta med det. Eller varför inte bara strunta i det? Jag menar, hur allvarligt kan det vara? En 10-årig tjej kan inte ha gjort något så allvarligt. Eller....?
Jag börjar tröttna på allt väntande. "Liam, ut med språket, jag har inte all tid i världen..." säger jag lite smått irriterat. Fast egentligen skulle jag ju inte alls göra något mer speciellt idag. Det var Tisdagkväll, klockan 18:35. Mamma jobbade till klockan sju, och pappa skulle ha något slags "Planering-av-ny-meny-på-resturangen-möte", var sa han inte, och inte när han skulle komma hem heller för den delen. Jag och Liam var alltså ensamma hemma, i vårt lilla, lilla hus.
Gud, jag måste sluta säga lilla...
"Okej.... det är så att...." börjar Liam. Han sneglar på vår gröna soffa som står intill väggen. Vi stod i vardagsrummet med en svart tjock-TV i hörnet och en grön 4-sits soffa intill väggen. På golvet fanns en fin och mjuk-lurvig svart matta, som täckte det mesta av rummet. Vi hade också ett skrivbord av ljust trä en liten bit ifrån TV:n och soffan. Jag nickar mot soffan. "Vi kan väl sätta oss, om det är så svårt att berätta annars.." säger jag lite ironiskt, men Liam blir bara ännu mer deppigare och bokstavligt slänger sig ner i soffan. Jag går några försiktiga steg och sätter mig bredvid honom. Jag satte mina armar i kors och lutade mig fram. "Vad är det?" frågar jag. Jag började bli riktigt orolig nu. Vad var det som var så jobbigt? Var det något på tok? Jag började bli varm i handflatorna och bara väntade. Man kunde höra klockan ticka, tick tack, tick tack.
"Jo men alltså.... Jag vill bara prata om det här med någon, egentligen har det ingenting med mig och göra, bara Felicia. Felicia och hennes problem. Hon har bara berättat för mig, och jag antar att hon inte vill att jag ska berätta för någon..... men det känns som mitt problem också. Jag är nervös för att något ska hända med henne, och att det ska gå ut över mig, förstår du?" Liam drar ett djupt andetag och hoppas antagligen på att jag skulle förstå vad han nyss talat om för mig. Egentligen förstod jag ingenting, men för att låta som en förstående syster sa jag: "Jag fattar nog precis vad du menar..". Visst, det kanske inte var så supersnällt att ljuga, men jag fick i alla fall ett litet leende ifrån Liam, och det var det värt.
"Okejokej. Här kommer det. Felicia spelar på nätet..... det är som ett beroende hon fick. Hon har det inte längre, men hon har haft det. Och det blev ett stort problem..." Jag avbryter honom. "Vänta nu ett tag... vadå spelar på nätet? Menar du att hon typ klär dockor på nätet eller vadå?" Det är nästan skrattretande. Vad hade det med ett problem att göra? Jag menar, alla kan väl bli lite beroende av ett spel på nätet någon gång? Jag höjer på ögonbrynen. Liam suckar. "Dummer! Jag menar att hon spelar för pengar, riktiga pengar. Och då menar jag inte för en liten stund... hon spelade massor! Jag vet inte vilken sida eller något, bara att hon blev skyldig en stor summa pengar, mot en och samma spelare. Och tja...Regler är regler och de måste ju följas... hon var tvungen att betala det hon var skyldig.."
Jag avbryter Liam för andra gången i rad. Nu var det mycket detaljer han försökte dölja här. Vadå stor skuld på pengar? Hur mycket då? 10 kronor, 100 kronor, 1000? Jag hade ingen aning. Därför tog jag chansen att fråga också. "Liam... hur mycket pengar är det du talar om...?" Han ser nervöst på mig. "Inte lite." undviker han. Tänk om det var miljoner vi pratade om, eller miljarder! Kunde man ens spela om så mycket pengar på nätet? Jag kollade med stora ögon på Liam. "Exakt hur mycket pengar...." provar jag igen. Jag kunde knappt tänka mig Felicia göra något sånt här, fastän hon typ alltid var sur och konstig. "15..." säger Liam tyst. "15 vadå?" svarar jag snabbt. Nu började det gå från nervöst till över gränsen. Jag kollade mig omkring i rummet. Det var så tyst att man nästan kunde tro att alla möbler och väggar också väntade på ett svar.
"Tusen, men alltså hon har blivit av med skulden nu, som tur är." Liam sneglar på mig. Femtontusen!? Är hon helt galen? Hon hade verkligen problem med sitt spelande. Jag hade så mycket frågor: Hur gjorde hon egentligen? Satt hon där i en fåtölj hemma och bara spelade om massvis med pengar medans hennes föräldrar inte hade en aning om vad hon höll på med? Det lät helt sinnessjukt. Jag försökte hämta mig från det jag nyss hört. Andas. In, ut, in, ut.
Benen drar jag upp i soffan samtidigt som jag blundar, jag vågade knappt möta Liams blick längre. "Hur blev hon av med skulderna? Jag menar.... femtontusen är ju en del.."
"Mm..." viskar Liam och tänker. "Motorcykeln... hon tog hennes mammas motorcykel och lämnade den i skogen, med nyckel och hjälm. Sen var det bara att berätta för denhär motståndaren var motorcykeln stod." fortsätter Liam.
Gud, det här kan inte vara sant. Felicias mamma hade ju satt upp lappar över hela stan om att hennes motorcykel var spårlöst försvunnen, hon hade skickat in till tidningar med hopp om hjälp. Så det var alltså såhär det gått till... hennes egen dotter hade tagit den för att bli av med skulder, och hon var bara 10 år! Plötsligt kom jag på en sak.
"Men det betyder ju.... att den här 'motståndaren' bor antingen i våran stad eller nära våran stad... Annars skulle han eller hon inte kunna hämta motorcykeln... Och kanske vet Felicia t.o.m vem det var hon spelade emot?" Nu satt jag i Elsa-Einstein sitsen igen.
Dam-dam-dam-DAMMMMM. Slut på del 21! :)
Vad tyckte ni? Är det spännande? Eller var det den sämsta delen hittills? Det är bara att kommentera! Respekterar allas åsikter!
